English:

3000 BC the sumerians made a clear distinction between their smaler faster dogs used for hunting and the enormus wardogs that they allso used. The dogs proved their usability by the taskes that they perfomed. To improve this performances to perfection dog breeding became a very popular occupation.

The Cane Corso as a breed har its origin in the crossover/meeting between the massiv brittish mastiff and the smaller greek version. This thanks to the roman invasion of Britannia in 55 BC. They brought back the large brittish dogs to Rome and made this meeting possible. The bigger verion of the mastiffs soon outmaneuverd th smal one and it is in this stage of the evolution that the foundation of the Cane Corso, but allso the Mastino Napoletano, was laid.

The Romans came up with two versions of the mastiff, one for war one for big game hunting and for show in the arenas. The wardog wayed in at between 90 and 100 kg, and the smaller one at 50 kg, just
as the modern Cane Corso does. The war dogs were used against the cavalry. They were fitted with specially made harnesses that allowed them to transport containers on their backs with lit flammable substances.
It was of course the army that kept these gigantic dogs and bread them in their quaters. For the civilian Italy the smaller was a big helt to cattlemen, butcher, hunters
and the nobility. The nobility used then for hunting both animals and people, mostley then escaped slaves. A law from 1750 made it illeagal to hunt down slaves on the run with Cane Corsos.
They were natural guard dogs that could be found throughout the whole of the Roman Empire.

When hunting for wild boar the smaller hunting mastiff was an important part of the hunt. First did the bloodhounds track down the boar, the hunting dogs drove
it to a halt and then it was the mastiffs turn. They would attack the boar, grabbing hod of its ears and snout. When it wad immobilized the hunter could step in and end the big preys life.

The name "Cane Corso" has nothing to do with Corsica. This despite the fact that the name translated means "The dog from Corsica". The breed har its origin on the most southern part of the Appeninian pennisula and on Sicily. The name can be derived from the greek word "Corso" that translates to "yard". "Choros" means in latin, defender and guardian of the farm/yard. So a more correct translation of the name of the breed would be "The dog that guards the yard". This breed has had such an influence on the sicillian dialects that "Corso" can be used to describe something strong or brindle.

The name of the breed is first mentioned by the Swiss Konrad von Gesner (1515-1556) in his encyclopedia "De Quadruodibus" in 1551. In this work he collects all known animals and plants, inspired by Aristotle and
Plinius. He writes "An excellent dog whos fastnes, emense bodily strength and extrodinarily strong bite makes it possible for it to reach up and grab a firm hold on the fleeing prey. Their currage and durability is worth to admire, and it is very well suited for hunting the bigger prey".


Heroes through the arts

The kindship with the roman dogs can allso be seen in old paintings and found in old scriptures. In an over 2000 year old hunting scen you can see dogs that looks exactley as the Corso.
Similar type of dogs is showed in paintings from the 13th and 14th centuries. Theses paintings often depicts  how a Corso singel handedley beats a boar, buffalo or bear.

Of interest: In records it is stated that Benardo Visconti hade several hundreds of this type of dog during his life. He used them for boar, stag and bear hunting. He was very particular with the care of the dogs and his dog carers had to show him the dogs every week. If any of the dogs were to skinny its carer was fired. And if any of the dog died the carer would be cained.

It is the the exceptional hunting dogs that have made a lasting impression through the paintings and scriptures, but nothing is found about the dogs that took care of guarding home and livestock as the Corsos of today. The explenation is simple, it was onlyn the nobility that could afford to pay the artist to make the paintings that of course depicted the nobilities favourite pasttime thing -  hunting.

It never tolf the stories of the common man, doing common daily chors together with his common dog. But suddenly, in the beginning of the 17th century something changed. Around Neaples it became a fashon with Nativity paintings. Every family had to have a painting with the motive from Betlehem in their home. Among the famous characters where many animals and among them dogs that reminds very much of the
Corso we have today. These paintings were massproduced and sold in the markets by artists that used the dogs they saw with the families on the farms they passed on their travelles around mount Vesuvius as models.


The Cane Corso history is tightley interwoven with the italian people and have made themselves known in many different ways through the ages. On Sicilly they have a proverb that states"When the rabbit chases the Corso", do describe the world turned up side down and nothing is as it should be.

But in modern times, just after WW II, the breed had allmost vanished. It had succumbed due to war, famine but most of all to the fact that their normal way of living seesed to be. The Cane Corso had no longer a natural place in everday life as it did before. In 1949 the Mastino Napoletano became an aproved breed by the FCI thanks to mr Scanziani. The reason it took 47 years until the Cane Corso was aproved was due
to the fact that the breed was thought to be a variant of the Mastino Napoletano.

Fans of the Cane Corso prevailed and continued their work to preserve the breed. During the early 70ths the last few dogs was collected and a longterm breeding program was worked out in detail to avoid inbreeding. All to rescue this aincent breed.

The breed was aproved by the FCI in 1996, and in 1998 the first Cane Corso came to Sweden.

Svenska:

Av alla kamphundarana från urtiden är det konstigt nog bara de europeiska som överlevde. Dessutom har deras utseende nästan inte förändras alls. Den äldsta rasen är den engelska mastiffen som hamnade i England genom feniciarnerna och egentligen är det tack vare mastiffen som alla dom andra utvecklades eller blev till. Dessa brittiska jättar kom till Rom först efter att ha erövrat Britannia ca år 55 f K. Tack vare deras större storlek och styrka vann de snart över de grekiske moloserna som fanns på den tiden i Rom. Därmed kan man säga att både Mastino Napoletano och Cane Corso är efter mastiffens och de romerska hundarnas blandning.

Intressant: I sin bok "ll molosso" Skriver Felice Cesario så här:- Vi vet inte exakt hur den ursprungliga asiatiska typen först kom till Italien.Däremot är det säkert att den romerska molossen härstammar från den underbara mesopotamiska och assyriska hundarna.

TVÅ TUSEN ÅRS SEGERTÅG

Tack vare mötet mellan de brittiska hundarna och de populära grekiska hundarna som levde runt början av vår tideräkning  utformades en ny typ av romersk hund. Beroende på vilka arbetsuppgifter de var avlade till utvecklades de i två storlekar. De större, ofta 90-100 kilo tunga hundarna användes först och främst i krig. De mindre, nästan bara hälften så stora hundarna rönte stora framgångar i städernas arenor och på storviltsjakt.

Intressant: Sumererna gjorde skillnad på de mindre, snabbare hundarna som användes till jakt och de enorma krigshundarana redan år 3000 F.Kr. Hundarna bevisade sin användbarhet genom arbete därför blev hundavel snart en omtyckt och populär sysselsättning. På den tiden fanns det många som såg sig själva som experter vad det gällde fyrfotade krigare och gladiatorer. Hundarnas uppfödning bedrevs nästan som fabrik i legionernas kaserner och på stall bredvid arenorna. I själva Italien blev snabbt de mindre och snabbare hundarna populära. Snart jagade adelsmän med sådana hundar och även lät vakta sina ägodelar, hem och djurflock. Många gånger fick de även vakta slavarna eller jaga förrymda slavar. Dessa hundar spred sig snabbt i hela Romarriket.

TYPENS UTFORMNING

Här kommer den nästan helt utdöd rasen Barenbeisser in i bilden. Den var nämligen av samma storlek och av samma typ som dagens Cane Corso. Det bevisar även de tyska bilderna och beskrivningarna från 1600-talet. Det är inte konstigt. För det första härstammar de från samma anfader, den romerska molossen, för det andra var deras dagliga arbete ungefär lika också. I samma familj hörde den walesiska gafaelgi eller lätt mastiff och den syd-franska alant vautreé. Fast av dessa överlevde endast Corson, konstigt nog är den inte ensam.

KONSTVERKENS HJÄLTAR

Släktskapet med de romerska hundarna visas även på gamla konstverk, tavlor och skrifter. På en jaktscen som är mer än 2000år gammal ser man hundar som är helt lika Cane Corson. Likadana hundar se man på tavlor från 1400-1500-talen. Dessa avbilderar framförallt jaktscener då hundarna, ofta ensamma besegrar vildsvin, buffel eller björnar.

Intressant: Det är antecknat att Bernabo Visconti hade flera hundra sådana hundar under sitt liv som han använde till att jaga vildsvin, hjort och björn.  Han var väldigt noga med hundarnas skötsel. Han hade anställda som skötte hundarna och fick visa upp dem för honom varannan vecka. Fann han någon mager hund, fick tjänaren sparken. Dog någon av hans hundar fick skötaren även piskrapp som straff. 

Dessa målningar som avbildar de här fantastiska hjältedåden men ingenting finns om hundarna som vaktade djur eller hem som dagens hundar.  Förklaringen till detta är enkelt :Det var endast adelsmännen som hade råd att betala konstnärer för tavlor och dessa avbildade förstås jaktscener, inte de vanliga människornas vardagsliv med vardagsbestyr där hundarna utförde de vardagliga vaktsysslorna. Men så plötsligt inträffade en stor förändring i början av 1800-talet. Då det blev mode kring Neapel med tavlor om en krubba. Varenda familj skulle skaffa sig en målning med det motivet för att pryda sitt hem med. Bland de kända figurerna från Betlehem fanns ju många djur med, även hundar som påminner väldigt mycket om dagens Cane Corso. Dessa tavlor massproducerades på marknader av kringresande konstnärer som avbildade hundarna de såg kring bondefamiljerna runt Vesuvius.

ZOOLOGISKA SÄREGENSKAPER

Det finns en ännu äldre källa som förevigade denna utmärkta ras till och med exaktare än dessa. En skrift som är 200 år äldre än de ovannämnda tavlorna beskriver och även  namnger Cane Corso. Konrad Gessner ( 1515-1656 ) läkare från Schweiz skrev sin encyklopedi med hjälp av Aristoteles och Plinius, som levde ca 1500 år tidigare. I den monumentala boken sammanfattade han sin tids växt- och djurarter. Gesner skriver så här om Cane Corso: "Utmärkt hund vars snabbhet, enorma kroppsliga styrka och utomordentligt kraftiga bett gör det möjligt för den arr nå upp och hålla fast det flyende viltet. Dess mod och uthållighet är värd beundran, den är alldeles utmärkt även till att jaga de större viltdjuren". Lite längre ner skrev han även: "De kallas för siciliansk dog i Kalabrien." Här nämns provinsen i den Italienska stövelns tåspets igen, vilket är en fingervisning på området där rasen var utbredd. Även tidigare nämns dessa hundar främst som vakt, jakt- och vallhundar söder om Rom. Så frågan hur Korsika kommer in i bilden är berättigad.

VAD HAR KORSIKA MED RASEN ATT GÖRA ?

Det största missförståndet angående rasen hänger ihop med dess namn. Många översätter Cane Corso som korsikansk hund, trots att denna ståtliga ras har inget med Korsika att göra utan med området söder om Napoletansk mastiffens, vilken är ju släkt med rasen, utbredningsområde. På Appenin-halvöns nedre tredjedel och på Sicilien har denna ras varit väldligt omtyckt som herdarnas, soldaternas, böndernas och jägarnas hjälp, ända sedan romartiden. Som fasanfull vakthund eller som storviltsjägare.

Intressant: De finns ett gammalt sicilianskt ordspråk som man använder när man vill uttrycka att världen har blivit helt galen och naturen har blivit konstig: "Om haren jagar Cane Corson". 

När man undersöker hur rasen kan har fått sitt namn får man gå tillbaka till början av Romarriket. När riket började breda ut sig söderut, dvs 200f.K träffade romarna på folk som var koloniserade sedan flera hundra år av grekerna. Efter romarnas seger assilmilerades dessa människor. Romarna har ju tagit mycket efter grekerna, det kan man se än idag. Speciellt gäller detta Kalabrien och Sicilien, vaggan av rasen Cane Corso. Efter det är det inte överraskande att "Corso" är ju ett grekiskt ord som betyder gård, instängt, inhägnat område. Så Cane Corso betyder egentligen hunden som vaktar gård. Enligt siciliansk dialekt betyder Corso stark eller randig i dag.  Det beror på att det gamla grekiska ordet, som ursprungligen betydde inhägnad gård fick tack vare denna utmärkta starka och randiga hundras en annan betydelse. Dessa fyrbenta har alltid betytt styrka, mod och trogenhet för sicilianarna. De levde tätt med varandra då de vaktade djur eller gårdar. Det finns även anteckningar om att gårdfarihandlarna hade Cane Corso som vakthundar på sina kärror och det var de som vaktade fångarna, fängelserna och odlingarna.

Intressant: En lag från 1750 förbjöd man att jaga förrymda fångar med Cane Corso.

MODERNA HISTORIEN

Tack vare det italienska folket har rasen alltså funnits i två tusen år. På 1900-talet har de nästan försvunnit efter det 1:a men mest efter det 2:a världskriget då många hundar dödats. Det var inte aveln som var helt omöjlig utan den livsformen som hörde ihop med  Cane Corso försvann också. Under krigsåren när folk inte hade mat dog många hundar av svält. Det få antalet som fanns kvar gav en god grund till avel men inavelns fara hotade rasen länge. Dessutom var Corson länge inte ens godkänd som egen ras. Mastinon blev godkänd som egen ras tack vare herr Scanziani redan 1949, den sicilianska rasen trodde man var bara en variant på den napoletanska.

Intressant: Stefano Gandolfi skrev: " Om vi vill lära känna oss själva måste vi börja med våra rötter. Vi kan inte glömma Cane Corson för då förlora vi en bit av vår egen historia". 

Tack och lov fanns det entusiaster för rasen som tyckte att Cane Corso var ett national arv och vägrade lämna den åt sitt öde. I början av 1970-talet började Giovanni Bonatti, Stefano Gandolfi och Giancarlo Malavasi  leta upp de exemplaren som fanns kvar och de utarbetade en långsiktig avelsplan för att rädda rasen. Fler och fler anhängare fick de i arbetet och de bildade S A C C  ( Förening för Cane Corso ) 1983. Deras entusiasm och arbete resulterade att den italienska kennelklubben ( ENCI ) godkände standarden. FCI började processen med rasens godkännande i februari 1994 och två år senare har Corson blivit en fullvärdig  medlem i hundvärlden.

// Kocsis Miklós.